utepamyren

Senaste inläggen

Av E-L A - Måndag 22 maj 09:05

ANNONS
Av E-L A - Lördag 20 maj 16:53

... än älska Bengt Niskas bevingade ord.

Haparandabladet fredag 19 maj

ANNONS
Av E-L A - Fredag 19 maj 14:24

Usch, vad jag har lätt till missmod. Ni skulle bara veta. Jag är min egen meteorolog och ser ofta stora, tunga, mörka moln på min väderkarta. Jag glömmer bort att det inte har med vädret eller molnen att göra. Jesus finns där ändå. Han kikar på mig mellan alla moln jag placerat på min väderkarta. Och hur ofta ler Han inte lite retfullt mot mig och säger "jaha tjejen, nu har du glömt bort mig igen. Det är ingen fara, coola ner dig. Det finns ingen katastrof bakom nästa krön, ta det bara lugnt". För jag med min molniga väderkarta, jag hinner förutspå det ena och det andra. Att jag inte ska orka, att jag inte kommer att klara av arbetsuppgifter, att saker och ting kommer att förändras till det sämre. Jag hamnar i plötslig rädsla över sjukdom hos goda vänner, rädsla över att mista människor jag tycker om och som är viktiga för mig. Rädsla, rädsla, oro, oro, moln, moln. Och, det gör mig bara trött. Bara trött. Det leder inte till något annat än trötthet. 

 

Men just det där att Jesus ändå kikar på mig mellan molnen. Riktar någon extra varm solstråle mot mitt håll, för att jag ska haja till och förstå. Att det är Han som har allt i sina händer. Jag behöver inte oroa mig. Jag kan bara resignera. Ge upp. Och lägga allt hos Honom. All min oro. Alla mina ihopbyggda mörka moln. All min rädsla. Vänners sjukdom. All min oro. Allt får jag lägga hos Honom. Ge till Honom. Han har lovat att ta hand om det. Han ska bära det. 

 

Då lättar det. Molnen skingrar sig. Jag ser solen. Och alla färgerna igen. Känner dofterna. Kan le. Kan be. Kan skratta. Kan tacka. Och framför allt, byta ut min väderkarta. Mot något annat som är så mycket bättre. Och så mycket soligare. 

 

 


Av E-L A - Tisdag 16 maj 22:22

...nog måste jag säga att jag längtar efter att inta solarposition ute på altanen. Gör inte ni det? Hur länge ska man behöva vänta...

Längtar efter...

Av E-L A - Måndag 15 maj 23:21

Alltmer sällan saknar jag gården och huset i Kerrä. Farmor och farfars första egna hem, platsen där pappa växte upp och som också kom att bli mitt första hem. Även om jag sedan växte upp i grannbyn så blev Kerrä en plats dit mina rötter drog mig om somrarna. En plats där livet var enklare och där allt häng var roligare. Den orangefärgade medaljongtapeten i köket. Som matchade med de andra gulmålade väggarna. Köksfönstret som alltid var öppet och hade blått myggnät. Det karaktäristiska surret från den gamla lysrörslampan i taket. Det oförglömliga motorljudet när någon körde på ettans växel upp mot gården. Och fotstegen på järntrappan när någon var på ingång. För att inte tala om köksklockan.

Men framför allt; människorna. Alla släktingar som samlades där på somrarna. Byborna som tittade in på kaffe när de visste att vi var där. Pappas vänner, älgjägarna och alla andra skogsgubbar. Mina kompisar, de snygga Kerräpojkarna som man beundrade på avstånd och så givetvis killarna i Parka.


Parkagänget kom alltid åkandes sent på kvällen. De gjorde en runda med bilen över gården. Gick jag inte ut, kom de aldrig in. Utan fort som bara den var man tvungen att gå ut på trappan för att visa att man var där och att man ville vara med dem. Så bar det iväg på tur. De gjorde aldrig en fluga förnär. Snälla som bara den. Efter allehanda resor och turer kom man hem sent på natten, eller ibland tidigt på morgonen. "Junkan pojat oon täälä ajaneet yöllä", kunde man höra pappa berätta, lite lätt suckande, åt någon från byn som kommit förbi på morgonkaffe. Till det hemtrevliga ljudet av deras småprat nere i köket, drog man sedan täcket över huvudet och fortsatte sova långt in på dagen. 


Men, alltmer sällan saknar jag stället. Som inte heller finns kvar. Huset är rivet, timringen nedmonterad och såld till annan ort. Det är väl när man hittar gamla foton, som minnena och känslorna väcks till liv. Det är då allt blir så levande igen. Det är då man skulle vilja uppleva det, om så bara för en gång till.




Av E-L A - Torsdag 11 maj 18:53

DEN KVÄLLEN GICK JAG HEM från diskussionen i den fasta förvissningen om att det var jag som knep det sista ordet. "De fick så de teg", sa jag till mig själv. 

 På natten blev jag illamående. Det sista ordet, det som jag hade spottat mot de andra, for runt i magen som en osalig ande. 

På morgonen kände jag mig något bättre, men när jag reste mig och gick ut i badrummet upptäckte jag att jag krympt nästan en halv meter. Jag mätte mig och fann att jag fortfarande var 1,84 i strumplästen, men bara 1,50 i självaktning. 

 Det ligger en mörk och nästan oemotståndlig lockelse i att få det sista ordet. Hur ofta har man inte tvingats åhöra när ynkliga karlar skrävlar om hur de satte någon på plats. "Då sa jag..." och "Då blev han tyst", brukar det heta. Och hur många gånger har inte den yngryggen varit jag. 

 

 Det sista ordet är förgiftat. Konsten att leva tillsammans med andra människor är bland annat att avstå från det förpestade sista ordet, det ord som vinner diskussioner men gör att vi förlorar varandra. 

 

 För flera år sedan såg jag en intervju i tv med Sven Wollter. Om jag minns rätt handlade samtalet om att hålla kärleken i en parrelation levande. Wollter påpekade att det inte är oviktigt hur vi talar med och till varandra. "Ord är som tatueringar, har de väl satt sig så kan det vara närmast omöjligt att gnugga bort dem", sa han. Hans iakttagelse är dubbelt sann. Vem har inte förvånats över verkningsgraden hos ett uppmuntrande ord? Och vem har inte försökt skaka av sig elakhet och misslyckats? Man kan bestrida, bemöta och nonchalera men sagt är sagt. Jag har gjort Wollters ord till en dagliga bön. Den lyder: 

 Gode Gud, sätt en spärrvakt vid min mun! 

I arbetsbeskrivningen för denna talets spärrvakt står att han ska vaka både över mitt sätt att tala till och mitt sätt att tala om människor. För även de ord som aldrig når den anklagades öron biter omkring sig. Alltid sätter de sig någonstans, om inte annat hos den som uttalar dem. 

 Jag tror inte på tesen "det de inte vet lider de inte av" som vi ibland  tar till när vi vill försvara våra dumheter. Vi lider av mycket som vi inte "vet". Själen är känslig som ögat. 

 I mitten av 600-talet skrev Isak Syriern, avhoppad biskop i Nineve och utled på strider och förtal i maktens palats, ord som ligger när en sentida Wollters: 

 

 När du möter din nästa, bemöda dig om att ära honom och upphöja honom. När ni har skilts, säg endast vackra och värdiga ord om honom. Om din nästa har sina fel ska han i känslan av att vara ovärdig den ära du bevisar honom få hjälp till bättring. Handla alltid så. Hälsa och hedra alla levande varelser. Om du vill återföra din broder till sanningen, så sörj för hans skull, gråt, älska honom, säg honom ett vänligt ord eller två. Men vredgas aldrig mot honom. 

 

"Ord är som tatueringar", ur Tomas Sjödins bok "Det är mycket man inte måste - 77 krönikor" (2015)

Av E-L A - Tisdag 9 maj 19:23

Stormöte i Övertorneå sommaren 2016. Det vita mötestältet, husvagnar parkerade i rader och barn som leker.

Laestadianismen fick jag med mig redan som barn, via halstabletter som jag åt från pappas jackficka där jag satt bredvid honom i kyrkbänken. Jag hade inte så många kompisar i kyrkan när det samlades till västlaestadianska bönemöten hemma i byn. Mina kompisar fanns ute på skolgården dit många tog sig för att spela brännboll under de fina försommarkvällarna. Det kändes alltid lite jobbigt och pinsamt att passera skolgården på väg upp till kyrkan. För visst hade jag velat vara där med dem, och spela brännboll. Som alla andra.

Idag vet jag vad jag fick. Det var inte bara halstabletter. Det var så mycket, mycket mer. Inte heller bara laestadianism, utan en aning och tro om att det fanns en Gud som ville mig väl. En varm, hjärtlig och välkomnande famn som skulle komma att finnas där under hela min uppväxt, tonår och vuxenliv.

Nej, det är inte mörkt. Jag lever inte med en hård, tvingande och bestraffande Gud. Guds händer är aldrig hårda. De slår aldrig, aldrig. Nej, mjukt puffar Han mig framåt när jag själv inte orkar. Mjukt tar Han mig åt sidan när faror lurar som jag inte själv ser. Lite mer bestämt men ändå mjukt, skjuter Han mig mot vägkanten när Han vill att jag ska stanna upp och lyssna. När Han ser att jag själv börjat planera för alternativa vägar som inte är bra för mig. Alltid mjukt, kärleksfullt. En varm, välkomnande famn att få bli omkramad i.

Visst ville jag slippa passera skolgården. Och visst ville jag slippa de där långa predikningarna. Men nej, jag hade aldrig velat vara utan de där halstabletterna och allt som de gav. Då hade jag kanske också gått miste om sommarkvällarna vid det vita stormötestältet, husvagnsraderna och alla lekande barn.

.

Av E-L A - Måndag 8 maj 22:29

Idag begravdes Gösta Ekman i Katarina kyrka i Stockholm. En av Sveriges absolut bästa skådespelare genom tiderna. Hela han är en klassiker. Svensk humor, film och teater är idag lite fattigare. Utan Ekman. 

 



Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se