utepamyren

Senaste inläggen

.

Av E-L A - Onsdag 21 juni 18:24

Med lite för tung fot på gasen, dundrar jag fram längs det tornedalska vägarna under lördagsnatten. Nattradion är min räddning mot tröttheten. Och den absolut största räddningen är när någon lyssnare önskar att få höra Chuck Berrys "You never can tell". Då vaknar gumman till bakom ratten, vrider upp volymen, sjunger och skakar loss som aldrig förr. 



Mycket mer än så har jag inte att skriva just nu. Glad Midsommar på er! Glöm för allt i världen inte dunjackan. 

 

 

ANNONS
Av E-L A - Lördag 10 juni 22:04

Vem av er ska köra, frågar kvinnan som går förbi oss. Hon ler men undrar säkert hur det egentligen står till med oss. Vi som irrar runt på en parkering, gapskrattandes utan att kunna hitta våran egen bil. Vi skrattar ännu mer efter kvinnans undrande, samtidigt som vi suckar lite över att alltid bli betraktade som onyktra bara för att vi skrattar högt. Hoja, att folk alltid tror att man är full bara för att man skrattar och har roligt, konstaterar vi. När vi tillslut hittat rätt bil, lämnat väskan i bilen, fortsätter vi ner mot vattnet och sätter oss på en bänk. Det är gott om folk ute i den varma, fina sommarkvällen. Stan är inte på väg att sova, än på långa vägar, fastän det är vardag. Samtalet som började på restaurangen fortsätter ute vid havskanten. Om livet. Om sorger, förluster och gråa dagar. Om roliga minnen, tokigheter och snygga raggarbilar. Lika lätt som vi skrattar, finns tårarna också där. Och allt är precis som det ska vara, med en god vän man inte sett på länge. 

 

 

 

 

ANNONS
Av E-L A - Fredag 2 juni 22:08

Ikväll kryper jag under täcket och bara ler. För den här dagen vi fick blev så otroligt rolig. Och viktig på många sätt. Visst har det varit eländigt blåsigt och kallt. Men jag måste säga att det gick ändå att hitta en värme som gjorde riktigt gott idag.

Bild från sr.se

Hjältarna på Meänraatio och SVT Meänkieli.

 

Och givetvis våra riksspelemän.


 


.

Av E-L A - Onsdag 31 maj 22:28

Ikväll såg jag på Tom Alandhs dokumentär om Kenneth. Kenneth som tillbringat nästan halva sitt 60-åriga liv bakom galler. Tom följer Kenneths första år utanför fängelset. Ett år med upp- och nedgångar.

Återigen gör Alandh en så fantastisk fin dokumentär. Människorna han möter i sina filmer möter han med sådan underbart fin respekt och ödmjukhet. Då kan inte en dokumentär bli annat än helt fantastisk. Alandh är en av mina stora idoler. Jag har nog sett de flesta av hans filmer genom åren. Och alltid blivit berörd. För några år sedan hade jag glädjen att få lyssna till honom. När han talade på Socionomdagarna i Stockholm.

När programmet går mot sitt slut, bor Kenneth i en liten stuga. Tillfälligt. Snart måste han lämna den. Han har haft något återfall men är vid filmandets slut nykter. Jag hoppas att jag får möta Kenneth fler gånger. Genom Alandhs underbara filmer.

Av E-L A - Fredag 26 maj 21:55

 


I onsdagskväll stod jag här. Vid havet. Någonstans i Finland. Vackert. Och välbehövligt för mig. Att byta miljö för en stund. Att bryta tankemönster. Att rensa. Att få vila. 

 

Stranden och havet gjorde mig gott. Liksom makens hand i min. Där vi strosade fram i kvällssolen. Längs havskanten. 

 

Det tar tid att läka. Framför allt för min lilla hjärna. Som blivit lite sämre på att sortera intryck. Och känslor. Kanske är det så att jag har lite för många anteckningar i bläck i kalendern just nu. För mycket blå text. För många inprickade leveransdatum att förhålla mig till. Säger min känsla mig. Och mitt hjärta. Mitt förnuft säger, "men snälla, det där klarar du av, det är egentligen inte så mycket". Men Förnuft och Känsla spelar inte i samma division. Dessvärre. 

 

"Tack mamma" säger en av döttrarna plötsligt. När vi kommit hem och alla barnen samlats till helg och ledighet. Kanske ser hon att jag är trött. Kanske märker hon att jag inte skrattar så som jag brukar. Jag tittar frågande på henne. "För att du är en bra mamma". Jag stryker med handen över hennes hår. Drar med handen mot hennes mjuka kind.

 

Det bryter också mina tankar. Mina trötta, eländiga tankemönster. Det gör mig också gott. Det ger mig vila. Det är läkande.

 

Nog ska jag orka. 

 

 

 

 

Av E-L A - Måndag 22 maj 09:05

Av E-L A - Lördag 20 maj 16:53

... än älska Bengt Niskas bevingade ord.

Haparandabladet fredag 19 maj

Av E-L A - Fredag 19 maj 14:24

Usch, vad jag har lätt till missmod. Ni skulle bara veta. Jag är min egen meteorolog och ser ofta stora, tunga, mörka moln på min väderkarta. Jag glömmer bort att det inte har med vädret eller molnen att göra. Jesus finns där ändå. Han kikar på mig mellan alla moln jag placerat på min väderkarta. Och hur ofta ler Han inte lite retfullt mot mig och säger "jaha tjejen, nu har du glömt bort mig igen. Det är ingen fara, coola ner dig. Det finns ingen katastrof bakom nästa krön, ta det bara lugnt". För jag med min molniga väderkarta, jag hinner förutspå det ena och det andra. Att jag inte ska orka, att jag inte kommer att klara av arbetsuppgifter, att saker och ting kommer att förändras till det sämre. Jag hamnar i plötslig rädsla över sjukdom hos goda vänner, rädsla över att mista människor jag tycker om och som är viktiga för mig. Rädsla, rädsla, oro, oro, moln, moln. Och, det gör mig bara trött. Bara trött. Det leder inte till något annat än trötthet. 

 

Men just det där att Jesus ändå kikar på mig mellan molnen. Riktar någon extra varm solstråle mot mitt håll, för att jag ska haja till och förstå. Att det är Han som har allt i sina händer. Jag behöver inte oroa mig. Jag kan bara resignera. Ge upp. Och lägga allt hos Honom. All min oro. Alla mina ihopbyggda mörka moln. All min rädsla. Vänners sjukdom. Allt får jag lägga hos Honom. Ge till Honom. Han har lovat att ta hand om det. Han ska bära det. 

 

Då lättar det. Molnen skingrar sig. Jag ser solen. Och alla färgerna igen. Känner dofterna. Kan le. Kan be. Kan skratta. Kan tacka. Och framför allt, byta ut min väderkarta. Mot något annat som är så mycket bättre. Och så mycket soligare. 

 

 


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se